En jobbig kväll

Blev jobbigt igår att inte kunna gå hem på en gång då jag var uppbokad på kvällen.

Promenaden hem var jobbig och tårar rann. Det var kallt ute så ingen funderade iallafall. Resten av kvällen så låg jag bara i soffan och funderade och funderade. Huvudvärken blev värre av att jag i stort sett hela dagen suttit och hållit tillbaka tårar. Nu släppte jag på det och jag somnade i soffan och vaknade sent inatt. 

Det känns inget bättre idag. Inte det minsta faktiskt och jag vet att det inte kommer att ordna sig. Vill inte prata med någon om det heller direkt. Jag vill vara ledsen. Jag vill sörja min vän och "tycka synd om mig själv". Fast det är inte så att jag tycker synd om mig själv på det viset. Jag sörjer att vi inte kan vara vänner längre. Oavsett vad som händer framöver så har vänskapen fått sin törn och hon har tagit sitt beslut.

Skulle jag gjort annorlunda? Skulle jag låtit bli? Jag vet inte. 

Tankarna far fram och tillbaka i skallen och jag funderar så hjärnan håller på att ploppa ur skallen känns det som. Och jag antar att jag inte kommer att komma fram till nånting vettigt heller. Det känns så jävla sorgligt och det gör ont. 

Jag får skylla mig själv antar jag

Det är jag som klivit över gränsen och som gjort det som man inte gör. Men jag kan inte styra över det, jag kan inte rå över mina känslor. Jag vill inte behöva välja.

Det gör ont. Känner mig så ledsen. Jag trodde inte det skulle bli så här. Jag vet inte vad jag trodde. Jag kanske var dum som trodde att det skulle funka. 

Nu står jag här och får skylla mig själv. Och jag vet inte vad jag ska göra...

Vilken härlig helg

Jag och Mr H har tillbringat rätt mycket tid tillsammans i helgen. Många promenader, mycket mat och prat. Har haft det lugnt och skönt och jag ville verkligen inte att helgen skulle ta slut. 

Något som är rätt lustigt med oss två är att vi är otroligt olika. Han är lugnet själv i jämförelse med mig. Han tänker först och jag sen. Ungefär så. Hade någon sagt mig för ett år sedan att läget skulle vara så här nu, så hade jag trott att de drev med mig, för då hade jag nog ansett att vi inte har nånting att prata om, Mr H och jag, men det är nästan tvärtom. Jag trivs förbaskat bra i hans sällskap iallafall. Många skratt och även många djupa samtal. 

En vecka framför mig när jag har rätt mycket inbokat om kvällarna. Om det blir så många träffar vet jag inte, vi tar det som det kommer. Jag har en del som jag måste ta itu med på hemmaplan och det vore bra om jag fick det fixat nu. Till helgen är det åtaganden både lördag och söndag, men ska nog hinna med nån promenad på både lördag och söndag och kanske kan jag få en stund tillsammans med Mr H också. 

Det är det som är så underligt. Jag längtar efter att få träffa honom, men jag känner ingen panik över om det är så att vi inte kan ses. För jag vet att då ses vi en annan dag. Det är nånting med honom som gör mig lugn, förbannat lugn. Det är så jävla skönt!

Pankis

Ja men hallå

Åh jag är så kass på att blogga just nu. Har inte riktigt någon ro i kroppen att sätta mig ner och skriva och just nu vet jag inte vad jag ska skriva.

Mr H och jag har iallafall träffats mer och det känns verkligen så bra. Saker som får mig att må bra och känna mig lugn. Det är svårt att förklara, men det är nånting med honom som jag aldrig upplevt tidigare. I helgen träffades vi och fikade några gånger. Ikväll ska vi ta en promenad och sen blir det nog inte så mycket mer i veckan, men till helgen ska vi iallafall träffas. Det blir matlagning och ja, mer än så har vi inte bestämt. Jag står iallafall för maten, så jag tänkte till och med baka bröd innan jag går över. 

Ja, vad ska jag säga? Jag mår bra!

P!nk - Family Portrait

Det bubblar

Och det bubblar snart över

Fan va jobbigt

Haha, det är ju jättejobbigt när man inte kan skriva vart som helst om vad som helst.

Tur jag har mitt pannkaksland iallafall.

Mr H skickade ett sms här vid lunch att han saknar mig och längtar tills vi ses...

*glad gumma*

Märks att det är nära nu...

Ja, och då menar jag nära till "grejerna"...

Satt här och sträckte på mig med armarna rätt upp i luften och kände hur brösten fullkomligen skrek efter ömsint beröring... Ojoj, undrar om det bara är jag som är så här knäpp när det närmar sig mensen??

Pankis

Oj...

Ibland kan saker och ting bli rörigt fastän man själv inte har påverkat nånting.

Igår blev jag kontaktad av en tjej som har haft ihop det lite till och från med Mr H. Hon undrade om han och jag träffas. Jag vill inte ljuga så jag sa som det är, att vi har käkat tillsammans, varit ut på promenader och umgåtts lite en tid tillbaka. 

Mr H har nämligen sagt till henne att han träffat någon som han är intresserad av, men ville inte berätta vem för henne.

Jag antar att det är mig han menar, om han nu inte träffar fler samtidigt, men nej, det är inte han.

Vi pratade i nästan två timmar, den här tjejen och jag. Hon och jag är vänner/bekanta sedan länge och det var skönt att ha en öppen och ärlig dialog. Det känns bra i min mage. Jag visste ingenting om dem och det känns så bra att spela med helt öppna kort.

Jag vill gärna lära känna Mr H på ett plan jag inte gör idag. Vi har känt varandra i flera år, men jag känner ju inte HONOM för det. Han är rolig, får mig att skratta och vi pratar väldigt mycket. Han är omtänksam och otroligt ömsint. Vart allting leder har jag ingen aning om. Jag vill helt enkelt lära känna honom. Utan att såra någon, trampa någon på tårna.  Just nu längtar jag tills han är tillbaka hemma igen. Att få prata med honom. Han vet ännu ingenting om att hon och jag har pratat. Och detta är nånting mellan dem, det är deras problem att reda ut, om hon känner sig åtsidosatt. Hon och jag har redit ut att det inte finns någon agg eller nånting mellan oss. Mellan mig och Mr H, ja, han har varit ärlig mot mig, och faktiskt så har ju ingenting hänt mellan oss och vi har inte lovat varandra nånting, så vill han prata om detta med mig är han välkommen. Men jag känner just nu att jag bara skulle vilja krypa upp hos honom och vila huvudet mot hans bröst. Så känner jag mig nu.

Ja, vart skall detta ta vägen? Säg det den som vet...

Pankis

Sorry jag stängde ner

Men det kom lite mysko kommentarer på bloggen så jag bestämde mig för att stänga ner den ett tag. Men nu är jag tillbaka igen och jag har äntligen en liten ventil, ett andningstillfälle.

Jag lovar, jag ska inte gnälla så som jag har gjort tidigare. Jobbet står mig fortfarande i halsen och nu måste jag på allvar se till att göra något åt situationen. Jag kan inte fortsätta åka till jobbet och ha ont i magen. Ingen annan kommer ju att se till att det ändras.

Sen kan jag berätta om en annan liten rolig sak... eller ska jag? Ha... Ja, jag vet inte. Eller jo, det bubblar ju i bröstet och det är svårt att låta bli att berätta något.

En fling från i somras har börjat uppvakta... Inte helt ointressant, inte alls. Vi hade en fling precis i samband med att jag träffade LM och en del saker gör att det inte var på tal om nånting mer. Han är nämligen ett ex till en av mina bästa vänner... Ett litet dilemma. Han tycker inte det, men jag tycker det. Eller rättare sagt, jag känner att jag springer bakom ryggen på min vän, fastän det inte är nånting så mellan oss. Vi har träffats 2-3 gånger ännu, INGEN SEX!!! Haha... Men jag känner ändå att jag vill prata med henne, för hennes vänskap är så viktig för mig.

Imorgon har jag date med henne... men jag skriver mer om Mr H senare. Nu måste jag faktiskt gå och fixa lite i köket...

♥ Pankis ♥

En klimakteriekossas bekännelser: Var med i min utlottning!

En klimakteriekossas bekännelser: Var med i min utlottning!: Vill du vara med i utlottning av Fyll-i-boken En Kärleksförklaring ? Lämna en kommentar här och sprid tävlingen vidare. Hur enkelt ...

Ska det stryka

Så gör det ju det när man absolut inte har tid...

Published with Blogger-droid v2.0.2

Aaaaarrrrghhhh...

"Är uppdateringen klar?"

"Har du lagt upp ett nytt år?"

"Har skickat dig den nya budgeten så kan du lägga in den!"

"Har du sett om du kan skicka iväg nåt idag?"

"Kaffet är slut!"

Nä då, jag gnäller inte, jag bara konstaterar hur det faktiskt är.

Och jag har inte varit här en timma än...

Pankis

Gråten i halsen

Vet inte vart jag ska börja. Mår inte bra, på något vis just nu. Jag försöker verkligen.

Jobbet står mig upp i halsen. Två dagar ledigt o nu drar alla i mig.

En sak i taget, jag kan inte mer än så. Vet inte vad mer jag skulle kunna göra.

Som ungdomarna säger: "det suger" o just nu är det energi det suger.

Slutgnällt för idag.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Riktig ångest

Fy fan, knappt sovit. Drog ut på läsandet för att slippa somna, slippa vakna till en arbetsdag.

Nu är morgonen här, jag på jobbet o vill inget hellre än härifrån....

Published with Blogger-droid v2.0.2

Barnen till far sin

Ska strax köra barnen till Arlanda. De skall upp till sin far.

Morsans gubbe vågar inte köra så det måste jag göra. :S

Hatar köra i taskiga väglag, så jag hoppas att det inte är så halt ute och att han har bra däck, ja, biljäveln är ju ny så det borde det vara.

Till kvällen ska jag och F in till Uppsala. Hoppas hinna med lite shopping i Uppsala och sen måste jag in och jobba en sväng. DET suger ska jag erkänna. Fy fan, aldrig en ledig dag. Troligen måste jag in en liten sväng imorgon också. Hatar det. Måndag är jag ledig, men måste in en sväng på morgonen innan jag drar till Bålsta. Blääää...

Aj aj

Nu är det jobbigt på jobbet. Jag blir hyperstressad av när styrelsen kommer upp och det ena hit och det andra dit. Jag försöker förklara att jag har jättemycket att göra, att det är viktigare saker, men jag antar att jag inte når fram riktigt. 

Har superångest inför min lediga dag imorgon och på tisdag. Imorgon måste jag iallafall in och lär väl bli samma sak på måndag. Vad ska jag ta ut lediga dagar för när jag ändå inte kan vara hemma och njuta av dem, eller vara hemma och ha ångest. Är det nån mening det eller?'

Jag vet inte vad som skall till just nu för att jag skall känna ro att vara på jobbet och med jobbet. Jag vet faktiskt inte. 

Det blir till att jobba in lunchen istället för att sitta över länge ikväll, då jag måste hem och tvätta klart och se till så att barnen packat klart allting, fixa med biljetterna och allt för klockan 21 är det tv som jag VILL se.

Usch, gillar inte årsskiften.

Jag gjorde det

Jag skickade ett desperat sms med önskan om en försoning. Japp, det gjorde jag.

Nu får jag ta smällen efter det. Men jag känner att jag kommer aldrig släppa honom om jag fortfarande går omkring och tror och hoppas. Det är bättre han säger att det är HELT KÖRT för gör han inte det så fortsätter jag att hoppas... Tyvärr är jag så, för något säger mig att jag inte ska släppa taget.

Men så snart han har svarat så bokar jag MIN resa iallafall. Så jag vet att jag kommer iväg. Den blir den 16:de eller 23:e januari som jag åker. Och jag ska banne mig åka också. JAG SKA UT OCH RESA!

Idag är en bättre dag måste jag säga, men jag har fortfarande huvudvärk. Vet inte vad som är fel. Kanske är det stress?

Skit sak samma, nu ska jag sitta här med lite ont i magen, äh, gud vad jag ljuger, jag har jätteont i magen, vågar inte titta mot mobilen ens, men jag var ju tvungen, för min egen skull. Jag känner på mig att det blir en resa helt solo. Eller så är det så att jag inte vågar hoppas... Inte vågar ta ut nånting.

Hur som helst. Bäst jag jobbar på i några timmar nu coh så tittar jag lite senare på mobilen.

Tjing!

Fick ont i magen vid tanken

Har suttit och kikat lite resor.... igen. Har hittat en resa till Fuerteventura och nu är jag på väg att skicka LM ett sms och fråga om han inte vill åka med mig. Otroligt korkat säkert. Men jag är inte beredd att ge upp oss, fastän jag har sagt att jag gjort ett avslut. Jag har en magkänsla som säger att jag inte ska ge upp. Det kanske är otroligt korkat och att jag bli än mer sårad. 

Men om jag ser det som ett sista desperat försöka att vinna honom tillbaka. Förklara för honom att jag vill försöka med honom, att jag tror på oss och att jag tycker så mycket om honom. Han är ju den som tar kontakt med mig och han säger att han tycker om mig. Jag fattar inte vad han är så rädd för. Det behöver inte vara så som det var tidigare, vi behöver inte träffas så ofta om det var det som blev jobbigt fastän han inget sa. 

Fan, jag låter verkligen desperat. 

Men samtidigt känns det som om det är lika bra att fråga nu INNAN jag bokar en resa, för då vet jag om det är kört eller inte mellan oss. För finns det minsta lilla möjliga chans att han inte har gett upp helt, så vill jag resa tillsammans med honom. Ett bra tillfälle att komma ifrån och vi får ta hand om varandra och prata. Prata, prata, prata... Om han säger nej till resan så kan jag gå vidare, då MÅSTE jag gå vidare och släppa tankarna på honom. Och då bokar jag resan själv. Punkt slut!

Så nu ska jag bara samla mig lite mod, formulera mig på ett bra sätt, eller rättare sagt, kanske enklast att bara vara rak på och säga rätt ut hur det är : "LM, jag vill inte släppa hoppet om dig ännu, jag vill att du följer med mig utomlands, en chans för oss att hitta tillbaka, eller ifrån. Jag tycker så oroligt mycket om dig och vill att du kommer med mig. Jag tror på oss." Eller vad fan ska jag skriva? Jag vågar nämligen inte ringa... Eller kanske vore enklast att ringa? Jag skulle till och med kunna vara så desperat att jag betalar hans resa, men samtidigt, då kommer jag ju alltid undra om han åker med enbart därför. Så det ska jag nog inte föreslå...

Äsch, vel-kärringen ska gå och äta frukost nu. Tjing!

Pankis

Kanske dags att släppa lös odjuret?

Känner att den här huvudvärken kommer inte gå över så länge jag går omkring och håller emot.

Det är ju därför jag har så förbannat ont. Jag sväljer och sväljer, försöker tänka positiva glada tankar.

En timma kvar på jobbet och sen ska jag rulla hem fort som bara den. Släppa ut det odjur som besitter min hjärna och kanske känns det bättre imorgon.